Projekt Björntanden var ett projekt med ett enda syfte. För några lokala
finansmän att komma över omställningsmedel ifrån regementsnedläggningarna. Helt orealistiskt
projekt utan offentligt stöd. Byggkostnaden ca två miljarder varav minst 1 miljard i offentligt stöd. Stöd som därmed skulle gå oavkortat in i fastigheten och bli delägarnas tillgångar. Östersunds kommun var beredd att gå in med drygt 200 miljoner och har officiellt satsat mellan 5 och 6 miljoner i en förstudie. Oräknat dolda kommunala kostnader inom ramen för ordinarie anställd personals tidsåtgång.
Det mesta konsultpengarna i landet hamnar i Sweco som köpt upp och inkorperat
ett flertal konkurrenter och dessutom det helstatliga Vectura. Vectura hade
bildats genom att 2009 samla Banverkets och Vägverkets teknikkompetens.
För att få tillgång till offentligt stöd måste ett vanligt hotell utan vara en unik verksamhet. Därför krävdes något som avvek så kraftigt att det inte kunde betraktas som vilket hotellbygge som helst. Därav olika fantasifulla bidragsanpassningar som glastak, sameavdelning, Breath of life etc och en linbana till hotellet helt utan praktisk nytta. Linbanan skulle gå från området vid centralstation upp till Björntanden och vidare till flygplatsen.
Beräknad kostnad för linbanan var 125 miljoner med hälften 62,5 miljoner på Östersunds kommun. Resten skulle finansieras av klimatomställningsmedel från Naturvårdsverket, KLIMP-medel, för reducering av koldioxidutsläpp. För att uppfylla klimateffekterna enligt ansökan krävdes att folk parkerade bilen i Östersund de sista kilometrarna åkte linbana i sådant antal att det motsvarande ett besöksantal i nivå med Sveriges största publikmagnet, Liseberg, på mellan 2 och 3 miljoner resor. I den utformningen skickades KLIMP-ansökan till Naturvårdsverket. Fem minuters studier av ansökan krävdes för att hitta så grova fel att projektet kunde fällas.
Detta uppenbara bidragsfusk, en linbana för att få offentligt
omställningstöd på miljarden, var nyckeln till att ge projektets unikitet..
Jag bestämde mig därför att skrämma upp de boende på Frösön genom att använda det siffermaterial som ingick i ansökan. Jag beskrev konsekvenserna för Frösöborna som det innebar med denna folktillströmning. Insändaren publicerades och projektledaren högg på betet och förklarade via mail vilken idiot jag var som använde helt felaktiga siffror, riskerade 5 års arbete med bland annat Landshövdingen som delaktig. Han presenterade även de riktiga siffrorna som bara var en bråkdel av de i KLIMP-ansökan. Skickade dessa uppgifter till Naturvårdsverket som en bilaga till ansökan. Från detta datum således helt omöjligt att få statligt stöd och kunde konstatera att Björntanden aldrig skulle bli av.
Östersunds kommun och riskkapitalisterna fortsatte dock att låtsas som inget hade hänt och när det stod klart att allt offentligt stöd skulle utebli började man fiska efter finansiering bland arabiska oljemagnater som mest liknade ett manus till en Åsa-Nisse film. När jag i KF frågade Ann-Sofie Andersson om detta projekt inte var bortkastade pengar förklarade hon med klar Åsa-Nisse-faktor vilket fantastiskt projekt det var och vilket intresse det rönt bland potentiella finansiärer.
Sannolikt var det Mohammed Al-Amoudi som då ägde ca tio procent av PEAB. Mohammed Al-Amoudi
har skapat sig en förmögenhet inom byggbranschen. Han är största investerare
i Etiopien och som andra land Sverige. Hela Björntandsprojektet kollapsade redan
2006 under den värsta bygghaussen när Naturvårdsverket och svensk stat drog
sig ur. När den globala finansbubblan 2008 sprack skylldes misslyckandet med
Björntanden på finanskrisen. En motivering som lokal media återkommande tacksamt och okritiskt tog emot och spred.
Avslöjande av bidragsfusket gav en besparing för Östersunds kommuns medborgare på drygt 200 miljoner i investeringskostnader och årligen 10 till 15 i årlig driftunderskott av linbanan. Sannolikt även mycket mera i andra kommunala åttaganden då det kommersiella fiaskot även skulle ha inneburit
enorma kostnader för att undanröja ett politiskt fiasko. I räddande av politiska ansikten är den kommunala kassan alltid tillgänglig och av högre prioritet än någon annan verksamhet.
Omställningstöd på 1000 miljoner sparades till bättre ändamål.
Sammanfattning: Björntanden dog när bidragsbluffen avslöjades för Naturvårdsverket. Hela projektet syfte var att komma över
omställningstöd på ca miljard kronor. Dessa omständigheter har aktivt dolts av entreprenörerna, politikerna och lokal media.